majasmind

Han är här! Han är äntligen här!
Efter den eviga längtan som kändes på tok för lång så kom då lilla Leon till världen på julaftonskvällen.
Världens bästa julklapp!

Tänkte jag skulle skriva ner hur förlossningen fortskred. Om inte för er så för mig:)
( Den är detaljerad tack vare att min man antecknade alla skeden under förlossningen<3)

Lika bra att börja lite innan. Den senaste månaden så var graviditeten väldigt tung. Tung för kroppen men också tung mentalt. Jag fick sömntabletter och ångestdämpande för ca 3 veckor sen. Och när vi gick över tiden så blev det bara jobbigare och deppigare för varje dag. Det är visserligen vanligt att börja misströsta, men jag kände att det bipolära i mig började ta över och oron för tiden efter förlossningen vart stor. -Är jag deppig nu, hur blir det då sen?

När jag sen började misstänka att jag hade fostervattenläckage så blev det snäppet värre för då började jag ju oroa mig för barnets mående också. Det svåraste var att inte kunna göra något. Så länge barnet var kvar i mig så fanns det ingen chans till medicinering och det blev en viss känsla av maktlöshet.

Så både vi och de på förlossningen tyckte att det kunde vara en bra idé att sätta igång förlossningen. Om min kropp var mogen ville säga.
Så på julaftonsmorgonen gick vi upp som vanligt, ringde in till sjukhuset och sa att vi bestämt oss för igångsättning om det var möjligt och sen åt jag en stor tallrik tomtegröt:)

Vi mötte upp min familj på parkeringen och lämnade ifrån oss Theo och gick in på avdelningen 10.45.
Då gjordes CTG och en gynekologisk undersökning för att se hur pass "mogen" jag var.
Och det var öppet 2-3 cm... Så det var ändå på G!

*Så 11.15 tog BM hål på hinnorna och släppte ut fostervattnet. Hon satte även en elektrod på barnets huvud.
CTGn kopplades och det visade sig att jag hade sammandragningar hela tiden, men jag kände ingenting. Nice!


* 12.30 fick jag smaka sjukhusets mindre delikata julbord innan jag 13.00 fick epiduralbedövning. Och som med allt annat så krånglade det naturligtvis. Minst åtta gånger fick narkosläkaren sticka in nålen på olika ställen och tänkte ge upp men lyckades tillslut. Tack och lov!


* 14.00 var det dags för ny koll och jag var öppen 4 cm... Då fick jag dropp för att sätta igång värkarna ytterligare. De fick dock ta bort droppet 45 minuter senare då jag inte öppnat mig mer men hade ca 6 värkar på tio minuter och det gick för snabbt. Fick även en spruta 15 minuter senare för att minska antalet värkar.


* 16.10 gjordes ett första blodprov på barnet som börjat må dåligt av för snabbt värkarbete. Läkaren kom in och pratade om kejsarsnitt men ville avvakta en timme till och se hur barnets värden ändrades. Huvudet hade inte helt fixerat sig i bäckenet och behövde sjunka ner en bit till så jag fick vagga på en medicinboll någon timme.


* Vaggandet gav resultat och nästa koll vid 17.15 visade att jag var 8 cm öppen men troligen skulle klara av att föda barn redan då. Fick lite mer bedövning.


* 17.35 nytt blodprov på barnet som visade att det åtehämtat sig och mådde bra. Jejj!


( Vid den här tiden hade jag fortfarande inte känt någonting. Jag såg endast på CTGn att jag hade värkar. Jag och Kicka läste lite skvallertidningar och hade det mysigt.)


* Vid 18.35 låg jag och sov då jag kände första värken. Panik! Varför gjorde inte EDAn sitt jobb? Fick lustgas och 5 minuter senare kom första kryssvärken. Aaaaaaj!


* 18.50 var det dags att börja utdrivningen och jag började krysta. Värkarna gjorde sjukt ont men det jobbigaste var att få benen upptryckta och försöka koncentrera sig på vart trycket låg.


* Och sen, efter ca 25 minuters krystande kom då vår lilla prins ut 19.13:) Christian klippte navelsträngen och jag försökte se om det var en kille och om min BH vart blodig... (?)
Sen fick vi en stund för oss själva, lite fika och sen fick jag duscha. Efter det var det dags för vägning och mätning ( vikt: 3488, längd: 51 cm) innan vi blev flyttade till BB.
Kan ärligt säga att jag inte var ett dugg trött, förlossningen tog endast 8 timmar så jag klädde på mig och promenerade pigg och lättad in på BB!

Sen följde alla rutiner med prover, matning och sömn. Kicka sov kvar men åkte hem tidigt på morgonen efter och släppte ut katten. Men var tillbaka innan ronden vid 10. Vi ville åka hem, allt såg bra, ut så vid 12.00 så lämnade vi sjukhuset för att bege oss till Strömsbruk och hämta hem vår hund:)

Anledningen till att vi kunde åka så tidigt är för att jag inte kommer att amma. Tyvärr:(
Mitt mående är viktigt för både mig och barnet och jag tog, tillsammans med min psykolog och Christian, beslutet att avstå från amning. Vilket faktiskt känns otroligt tungt! Det är ändå viktigare att jag kan börja med min medicin.

Det finns väldigt många bra fördelar med flaskmatning men det känns ändå som om något saknas...

-------------------------

Nu njuter vi bara av vår lilla lejonkung och har redan fått lite struktur. Inte känns det som fyra dagar utan det känns som om han har varit ute i flera veckor!

Fick dock utstå ett stort prov då vi första kvällen hemma blev av med strömmen pga stormen Dagmar.
Tur nog så hann vi fylla en termos med varmvatten till Leons mat. Men på morgonen var det rätt kallt och vi åkte till mina föräldrar. Väl hemma igen så hade vi fått strömmen tillbaka med var utan vatten vilket inte kändes som ett toppenläge för en nyförlöst och sydd mamma. Ingen varm dusch precis:/

Haha! Men vi klarade oss bra och det kommer vi nog fortsätta med.
Jag är väldigt lyckligt lottad som har gift mig med helt rätt man. Jag känner mig överflödig!
Kicka gör allt. ALLT! Han värmer mat, matar, byter blöja ( det har gått fyra dagar och jag har bytt fyra blöjor..!), vaggar, rapar, bär m.m..
Jag får i lugn och ro läka ihop och vila. Han är min ängel! Helt underbar!

Och jag har aldrig sett kärlek så stark som jag ser när min man gosar med vår son. Då slår mitt hjärta lite extra hårt;) Sentimentalt, javisst, men alldeles, alldeles uuunderbart!

Efter månader av feber och trötthet så har jag då fullständigt tröttnat på att vara sjuk! Gravid eller inte, min kropp vill inte fungera!

Så, telefontid med läkaren alltså. Och Dom; Stress! ( okej, jag skrattade rakt ut i örat på doktorn och sa att jag bara sover och vilar hela dagarna!
-Ja, just därför fick jag till svar...)

Så...Aha! Naturligtvis! Att jag är så blind.
För 6 år sen fick jag en visit av en av våra vanligaste folkhälsosjukdomar; depression.

Precis som nu fattade jag ingenting. Helt plötsligt hade jag ont i nacken och konstant huvudvärk. Jag gick och fixade nacken och fick sen sned ryggrad som tog månader att rätta till. Varför? För att jag mådde dåligt och hade fullt upp med skola, familj + att min mamma var sjuk och låg på vård så allt blev mycket jobbigare hemma.

Tydligen så förstår man inte själv när man är stressad. Vardagsstress kan vi känna igen, men det är en ofarlig variant. Man stressar till dagis- ja men när man sen är där är problemet löst! Man stressar med middag- också löst fort!
Den farliga stressen är den långdragna stressen som kommer utav oro för t.ex. framtiden.

Att jag är trött beror helt enkelt på att jag inte har något för mig på dagarna. Jag har för mycket tänk-tid! Du hinner inte oroa dig för saker när du har fullt upp, jag har all tid i världen! Det är inte jag som är trött, inte fysiskt. Det är min hjärna som går på fullvarv och behöver vila.
Och när jag inte fattar det själv, då säger kroppen ifrån och jag blir sjuk!

Tänker jag efter så är det självklart! Klart att jag oroar mig för det kommande halvåret. Från att ha varit hemma så länge så ska jag helt plötsligt ändra om min livssituation.

Jag ska plugga; stressad över om jag ska orka, hinna innan bebis, csn...

Flytta; kommer vi iväg innan barnet kommer? Tidspress= stress!

Och till sist; naturligtvis mår jag dåligt och blir stressad av att bara gå hemma och inte få något jobb eller något att ta mig för! Jag finns inte i systemet och är värdelös för alla andra förutom mig själv. Praktiskt taget.
Jag vill inte gå hemma och bli bortglömd!
Folk som går arbetslösa mår ofta dåligt och oroar sig för framtiden. I flera fall leder det till sjukskrivning av depression för man känner sig helt enkelt onödig.

"Mitt liv känns så värdelöst jämfört med alla andras som har en plikt eller andra personer som är beroende av dem i vardagen, på jobbet eller i hemmet."
Jag är tråkig helt enkelt. 

Så, så lätt var det att inse att farbror doktorn kanske hade en poäng i sitt resonemang. Känner mig dum som inte såg det själv när det har hänt tidigare!

Nu är jag ordinerad vila och skulle blivit sjukskriven, men det kändes ju rätt onödigt. Vem ska jag visa min sjukskrivning för? Jag får inga bidrag, varken från SOC eller Försäkringskassan och har inte haft en egen inkomst sen år tillbaka för min man tjänar för bra. Blir man inte stressad av den situationen, så säg!

Nu ska jag tömma huvudet på framtiden, sluta grubbla, fundera, sluta se problem och ta saker som det kommer och inte oroa mig i förväg. Yeah, lättare sagt än gjort, men det är värt ett försök! På torsdag ska jag rätta till nacken och sen ska jag koncentrera min på att bli av med stress- skiten så det inte går lika långt som förra gången.

Litet problem i er värld?! STORT problem för mig!
Min vardag är jag och mina tankar. En liten sak, blir lätt större ju mer man analyserar.

Nu är det slut på depp! Jag ska ta mig i kragen. Om fem månader kommer jag vara viktigast i världen:) Det är positivt. Tänk positivt! Dags för helrenovering. Reparation!

( ändå kan jag inte ge fan i att tänka tanken: Är jag så dålig på att ta stress nu, hur blir det då när jag är mamma? Läkaren sa: - Det är vardagsstress, du kommer ha så fullt upp att du bara tar en dag i taget och kommer inte ha tid att oroa dig för kommande problem. Som förälder blir man mer stresstålig.
Se! Jag stressar upp mig för allt! Bryt mönstret! Bryt mönstret!!!!!


Shake it up, wear it on, put me down.

Ja då var det ett tag sen något blev skrivet här... Graviditeten fortsätter, mitt i vecka 18 nu, och jag är fruktansvärt trött för det mesta! Men det är ändå underbart!!


Christian åker ju och jobbar varannan onsdag, och idag var det extra jobbigt. Jag har haft ont i magen sen igår över vetskapen att han blir borta som vanligt i en veckan. Men jobbigast har varit att veta att han ska tillbringa så många mil själv efter vägen....Igen!
Vi bevittnade i lördags en tragisk olycka från första parkett och jag har bitit ihop och ärligt talat inte tagit till mig det som hände riktigt. Kanske för att det gick så snabbt, eller för att det helt enkelt inte är något jag upplevt tidigare.

Men nu när Christian själv ska ut efter vägen igen, så mår jag dåligt över det som hände i helgen.
Några har vi berättat för men för resten som vill läsa/veta, varsågod;

Vi kom ner till Karlstad på fredag kväll och åkte hem till Jessica och tillbringade sen kvällen med henne.
Eftersom vi hade med oss Theo hade vi dissat hotellen, trots att vissa tillåter husdjur, pga att vår lilla pälsboll kan vara rätt så skällig;)

Så vi hade fått en fin stuga på en camping. Och dit åkte vi sen på kvällen, sov (nästan ingenting eftersom Theo envisades med att morra halva natten åt andra besökare...) och packade sen ihop nästa morgon. Allt enligt planerna.

Men! På vägen in mot Karlstad City så tog vi naturligtvis Hamngatan eftersom det är närmaste vägen tillbaka till Jessica. Hade vi varit tio sekunder tidigare så hade vi missat det, men såklart så kom vi precis vid olyckstillfället.

Hamngatan ser ut som så att det är två filer åt vardera håll och refuger i mitten, förutom vid korsningarna där andra småvägar från sidorna ansluter. Och just vid en sån korsning skulle då en röd s40 köra ut. Den korsade då, för oss, de mötande filera och kom från vårat vänster. Kicka saktar ner för han ser att vi måste bromsa om bilen ska tränga sig ut före oss. Så vår blick är fäst på den bilen och ser då att bakom honom kommer en motorcykel som upptäcker bilen för sent och börjar "vobbla" med cykeln.

Eftersom det var just dit vi tittade och eftersom vi låg först i kön av bilar från vårat håll så såg vi hela förloppet från hur motorcykeln kom, bilen trängde sig ut, motorcyklisten faller av sin "hoj" och försöker få balans på benen innan han ramlar framåt och snurrar runt av fartens kraft ca 5 meter.

Vid den tidpunkten drar jag efter andan och Kicka utbrister; - Ojojojojoj! ( vi befinner oss då ca 20 meter från platsen där motorcyklisten ligger).

Sen går det väldigt fort! Motorcykeln slungas in i bakänden på bilen och fortsätter sen ytterligare 15 meter bort medans motorcyklisten som hamnat på magen, lyfter upp huvudet och hinner precis se den röda bilen någon meter ifrån honom innan han blir överkörd av samma bil...

Bilen körde inte fort, det gjorde den inte för efter att ha kört över ryggen på MC-killen, vilket såg fruktansvärt ut då hela bilen hoppade och krängde, så får föraren stopp på bilen precis över mannen och kliver ur och bilen blir parkerad på mannen på marken.

Vi sår helt stilla och bara gapar och svänger så fort vi kan in på tågstationen som vi har till höger och stänger av bilen medan vi ser att folk börjar peka och rusa fram till olyckan. Vi satt i säkert två sekunder, men det kändes som en evighet innan jag kom på att vi måste ringa 112.

Sen rusade vi ut och var bland de första på platsen. Allt man såg av MC- föraren var hans ben som stack ut bakom bilen. Vi var ett gäng som på bara någon sekund hade lyft bort bilen från den skadade, stängt av motorcykeln som låg och läckte bensin och fört bort den chockade bilföraren.

Bland de första på plats var även en läkare och sjuksyster som konstaterade att mannen inte hade någon puls. Troligen dog han ha kross-skador eller så bröt han nacken när han blev överkörd, för hjälmen hade kilat fast sig under bilen.

Kicka satte ut en varningstriangel och började plocka upp bildelar från marken och jag dirigerade trafiken bort från olycksplatsen. Sen gick jag och plockade upp motorcyklistens skidglasögon som måste åkt av när han for i marken och studsat mot våran bil. Sen stod vi och såg på när några försökte vända mannen till läge för konstgjord andning, vilket var lönlöst eftersom mannen hade hjälm på sig. Det spelade ändå ingen roll, för ögonen tittade rakt upp i luften och ingen kände någon puls. Ambulansen och första polisbilen kom efter bara två- tre minuter och konstaterade att han var död och la en filt över den döde mannen.

I tidningarna så står det att han dog på sjukhuset, men han va död redan innan vi fick bort bilen ifrån honom. Jag la, innan vi gick och satte oss i vår egen bil igen, cyklistens glasögon på s40:n och konstaterade att de nu tillhörde en död person. Han dog där, rakt framför våra ögon.

Vi hade tänkt stanna ett tag till i Karlstad, men efter en lunch på stan och sen lite shopping så kände vi båda två att vi bara ville komma hem och samla tankarna lite. Jag kände mig som i ett vakuum ungefär och hade lite svårt att vara social för jag var nog lite chockad.

Kicka och jag pratade hela hemvägen om det som hade hänt, men även han hade, och har, svårt att ta det till sig. Jag hade bitit ihop käkarna under hela dagen så när vi skulle sova hade jag huvudvärk och kramp i munnen. Jag blev lite ledsen när jag sen skulle berätta för mamma, men annars så har jag i alla fall inte brytit ihop. Jag tänker på olyckan om och om igen, men mest bara för att jag säger åt mig själv att inte göra det!

Men för mig var det en "Big Deal"! Det var oerhört otäckt och ingening jag någonsin varit i närheten av att uppleva tidigare. Och idag då när Kicka skulle åka iväg och tillbringa sju timmar efter vägarna så fick jag panik! Jag verkligen HATAR när han ska åka iväg och utsätta sig själv för olycksriskerna i trafiken.

Motorcyklisten gjorde inget fel, precis som Kicka inte heller brukar göra men man kan inte räkna med att alla andra trafikanter har huvudet på skaft! Den röda bilen hade väjningsplikt och borde ha väntat på sin tur...

Jag måste även tillägga att föraren var runt 70 år, och jag lovar att jag ska rösta på det parti som införskaffar körkortsutbildning för nyblivna pensionärer! En dagskurs eller något för att uppdatera dessa människor om trafikregler som inte fanns när de tog körkortet för 40 år sen! Och även årlig synundersökning och hälsokoll, för jag vet om en hel del gamlingar som kör bil trots att de nästan inte ser något eller tycker att det går för fort för de är inte vana vid dagens tempo efter vägarna. De ska heller inte ha någonting att göra bakom ratten!!
Helt enkelt så, att när du uppnått en viss ålder ska man gå en uppdateringskurs i trafiken och avlägga ett lämplighetstest tillsammans med en hälsokontroll för att vidare få färdas i trafiken. Är det en så jävla dum idé??

Nu har Christian kommit fram till Norge och allt gick bra denna gång också. Jag är inte lugnare för det; han måste ju köra hem samma sträcka om en vecka! Han har pendlat i snart sju år till Norge och har haft en obeskrivlig tur som inte hamnat i någon värre trafikolycka. Men någon gång kanske det händer, så är det bara. Därför vore det väldigt skönt att få flytta iväg snart och minska hans pendlande med 5 timmar i veckan!

Så, nu har jag lyft några stenar från hjärtat. Skriv- terapi får det heta:)
På återseende!

Då verkar det äntligen ha skett då- En graviditet som inte slutat i misfall innan vecka 6!

Äntligen!

Var till min läkar/psykolog som berättade att det mycket väl kunde ha att göra med mina tabletter... Ja, men det är ju kul att veta efter att ha längtat efter barn i två år!

För 8 veckor sen fick jag ett svagt plus när jag gjorde ett grav.test. Jag ringde då genast psykologen som sa åt mig att genast sluta med Lithium och Cymbalta. Och det gjorde jag.
En vecka senare blödde jag i två dagar och på sjukrådgivningen sa man att det troligen var missfall.
Åkte in efter två veckor och gjorde ultraljud och då var inte doktorn säker på om jag ens varit havande. Kan ha varit en början till graviditet men att "embryot" dog på en gång.

Eftersom det är en grymt lång process att få in Lithium i kroppen igen så började jag inte äta tabletterna igen utan valde att avvakta. Och då; vips! Så plussar jag efter tre veckor!
Lithium påverkar nämligen barnets hjärta och mammor som ätit läkemedlet under graviditet får ofta barn med hjärtproblem.
Så troligen har mitt Lithiumintag fungerat som p-piller...

Lite sur är jag för detta, men väldigt glad över mitt nuvarande tillstånd:)

Eftersom det varit en kamp för oss i två år så valde jag att berätta tidigt. Det är då också mycket lättare för folk att förstå om det inte skulle gå vägen även denna gång.
Men just nu känns det toppen! Har åkt på en hel del gravsymptom, och tack och lov för det! Hade jag inte känt ett dugg hade jag varit orolig hela tiden!

Det började med svullna händer och bröst. Kan inte bära mina ringar! Sen fick jag finnar helt plötsligt och mitt humör är antingen superglatt eller aggresivt;) Sen kom ryggont och "mensvärk", vilket jag tagit reda på är en kombination av växtvärk och foglossning. Så nu är det ryggläge och lugna dagar som gäller ett tag.

Och nu väntar vi bara på att veckorna ska gå och första trimmestern ska vara avklarad och första "säkerhetsnivån" nådd. Sen hoppas vi att flytten sätter igång snart medans man fortfarande är någorlunda normal och att bebben får bli en go å gla karlstaonge! (känns ännu bättre med flyttbeslutet nu, då det blir lättare att hålla oönskad uppmärksamhet borta från barnet! Accepterar man inte mamman har man ingenting med hennes barn att göra.)

Christian sitter just nu i kläm rejält och jag önskar att han hade sluppit det. Men han vet vart felet ligger och är glad över vår nya familjesituation:) Han kommer få utstå en hel del under denna graviditet, var så säker! Hahaha!
Men i slutändan så är det värt varenda svettdroppe och varenda tår..:)

Kort och gott; vi är överlyckliga just nu, hoppar över hindren och önskar att vårt nya liv i Sola snart tar sin början!

"Mitt liv handlar just nu om att göra det så bra som möjligt för barnet som växer i min mage"

Japp, här ligger man och sover lugnt, helt ovetandes av vad som händer i huset.
Denna natt önskar jag dock att jag hade varit vaken lite mer!

Det har nämligen varit småtjuvar i farten!

Senario: Vår underbart busiga katt som inte kan hålla tassarna borta från hemmets utsmyckningar många minuter, har i natt hittat skålen med chokladägg som matte hällt upp och ställt på matbordet.
Äggen är fina i aluminium och säkert väldigt lockande för ett kattöga.

Katten har då kört ner tassen, skyflat upp ägg som sedan har studsat ner på golvet där kumpanen väntar!
Några ägg klarade sig dock och ligger orörda kvar på bordet.

Theo, glad och alltid godissugen har då plockat upp äggen, sprungit in i sovrummet där matte, inte ont anandes, ligger och sover. Hoppat upp i sängen och börjat demolera chokladäggen!

När matte sen vaknar så prasslar det till om täcket och när lampan har tänds ser man förödelsen! Choklad i HELA sängen! Och små, små bitar av färgat aluminium... Jippie!

(hoppas för allt i världen att Theo inte lyckades få i sig så mycket choklad, eller överdrag för den delen, och efter att ha klurat hur många ägg det fått tag på genom att räkna skal och kvarliggande bitar kan jag konstatera att han mest bara har "haft sönder" och inte ätit.) Puh!

Så, arbetar mina småttingar som en tjuvliga eller är de brottslingar var för sig? Jag tror att Felix snodde från matte men blev sedan av med tjuvgodset när Theo i sin tur tjuvade från Felix.
Och de hade säkert kommit undan om inte Theo lagt äggen i sängen utan under...

Har nu lite städning och tvättning framför mig och sen måste jag ta ett tag med borsten i djurens pälsar. För sett med mina ögon så ser det ut som om de båda lurvtussarna gjort sitt bästa med att rulla runt i denna orgie av choklad...

Djur är väl underbara, inte sant:)

Jag jobbar inte inom musikbranschen, det måste jag klargöra innan jag skriver detta inlägg.
Det jag skriver nu är bara logiskt tänkande och min version av vad en artist behöver i en hård värld med många konkurrenter.

Jag är väldigt intresserad av musik. Och med det så säger jag inte att jag är intresserad av artisten i sig, utan musiken som framförs. Det sitter ju oft ett helt team bakom en nyskapad artist.
Så jag läser lite om olika låtskrivare och hur de jobbar och hur de klarar av att ge bort en slagdänga utan att själv bli den erkände personen man förknippar med låten.

Så jag var inne på Andreas Carlssons blogg. Han är ju som ni vet en stor svensk låtskrivare, författare, producent(?). Kanske den största vi i Sverige har.
Och där fanns en tråd om Lady Gaga. Groupisarna tyckte här att hon var ett supande, konstigt freak. Och jag håller inte med.
För att kunna klara sig idag i musikbranschen så gäller det att sticka ut. Ha sitt eget gung och sin egen stil. Men eftersom det är EN sorts musik som säljer mest så låter det mesta vi hör på radion rätt lika. Okej, jag tycker det men som sagt, mina öron är inte tränade för att höra vilken låtskrivare som ligger bakom.
Så vad gör man då för att inte bli en i mängden? Jo, blir något helt nytt! Alla vet idag vem Lady Gaga är. Why? Musiken skulle kunna vara Katy Perry, Madonna eller vem som helst i samma genre.

Jo, Lady gaga är bisarr. Hon skapar rubriker. Bär uppseendeväckande kreationer och gör uttalanden som för oss vanliga vanilla att verkar rätt konstiga.
Men hon lyckas. Pressen älskar henne och ju mer vi ser av en ikon, ju mer intresserade blir vi. Sen lyckas hon också med sin vulgära stil dölja sitt privatliv. Vi har helt enkelt fullt upp med stjärnan Gaga.

Namnet är ett genidrag i sig. De flesta har någon gång hört Queens klassiker Radio Gaga. Och namnen i sig låter rätt lika. Gaga förknippar vi med en stor, känd grupp så hon hade redan halva inne när hon började!

Smart, smart, smart! Wanna be big, think big! Go big! Be different!

Den lilla, lilla klumpen som ligger i handväskan eller i byxfickan och vibrerar och låter vid samtal, är en utav världens bästa uppfinningar!
Jag är en usel mobilinehavare. Just för att jag aldrig tar med mig telefonen så jag svarar aldrig. Eller så har jag på ljudlöst och hör då inte om någon ringer. ELLER, så är det crapie täckning där jag är jämt!

Trots allt det så älskar jag min telefon! När jag behöver det så finns den där. Oftast. Kan ligga utan batteri där jag la den sist, någonstans.
Ska jag köra bil själv är mobilen alltid med (av eller på) ifall det skulle hända något. När jag handlar vill jag ha mobilen med och när det är långa väntetider är den ett perfekt sällskap. Jag använder mer min mobil till facebook än jag använder min vanliga dator. En iphone är ju en sorts dator i sig.

Mina vänner. Jag är inte asocial eller dryg. Jag svarar när jag ser eller hör telefonen. Jag är bara lite tankspridd=)

Yepp. Det finns ingenting som gör dig mer social än böckerna.
Sen jag lärde mig läsa, runt 6-7 års ålder så har jag läst i snitt 1-2 böcker i veckan. Jag älskar böcker!!
Jag älskar det som står i böckerna och tiden som försvinner när man läser en bra bok.

Och varför är det så bra att läsa? Jo, först och främst ger böckerna dig naturligtvis kunskap. Vilken sorts bok du än läser så lär du dig alltid något nytt.
Sen lär böckerna dig att skriva och tala med flyt. Hur man sätter ihop orden och formulerar sig. Superbra att kunna till uppsatsskrivning, CV eller andra sorters avhandlingar.
Böckerna lär dig stavning och grammatik. Läser du ofta så känner du igen ord och vet hur de ska skrivas.
Du blir en mycket mer social människa, för du bär på ett stort ordförråd, ord du har snappat upp ur böckernas värld.
Böcker stärker också ditt kreativa tänkande och tränar upp din fantasi. Berättelsen du läser formar bilder i huvudet på dig och med en tränad kreativitet kan du få en hel film uppspelad framför ögonen bara av att läsa svart/vita rader på ett stycke papper.

Så, mitt råd till dig som siktar på bra betyg i skolan; läs många böcker!!

Tänk fet mat. Tänk feta människor. Tänk övergödda barn som äter pizza och godis till lunch varje dag.
Vad tänker ni på?
Kan det vara Amerika? Det tänker jag i alla fall. Why? För det är bilden av Amerika som massmedia har målat upp för oss. Och jag säger inte att den är fel. Men den är kanske inte helt rätt heller.
Det ser säkert ut såhär på många ställen, men på turistorterna; LA, Miami. New York m.fl så ser det inte helt annorlunda ut om du jämför med t.ex. Stockholm. Ja, människorna ser kanske ut på annat sätt men storleksmässigt så är befolkningen här lika mån om sin hälsa och kropp som vi.

När jag fyllde 19 år så fick jag följa med min styvfar till Chicago. Och jag kollade verkligen efter alla dessa feta människor man hört talas om. Men inte hittade jag någon överdriven mängd knubbisar.
Vi bodde först utanför stan i Schamburg tror jag det hette där det finns ett stort köpcentrum som heter Woodfield Mall. Där slogs jag av insikten att det inte fanns några gång- och cykelvägar. Va!? Alla åker bil! Ska man motionera eller träna håller man sig till en park eller gymmet.

Efter några dagar entrade vi Chicagos gator. Eller Björn, mitt resesällskap, gick på en teknikmässa större delen av tiden så jag fick strosa omkring bäst jag ville på stadens gator. Och är man i Chicago så kommer man, vara sig man vill det eller inte, till "the Magnificent Mile". En lång gata som kantas av affärer på båda sidorna.
Nu är ju jag uppvuxen i Sigtuna som i stort sett består av en shoppinggata, men det här i The Windy City är liite större och liiite coolare=)
Problemen jag stötte på var att det i stort sett inte fanns någonstans att äta lunch efter denna häpnansväckande handlingsled. Det fanns gott om caféer och KFC, men ingen vanlig mat. Så vad gör man då? Jo, man äter av utbudet.
(Senare hittade jag dock några resturanger några gator bort)

Så lite skräckslagen över att behöva äta friterat tills det sprutar ur öronen så klev jag in i en mataffär. En vanlig liten snabbmatsaffär som delade hus med en pub eller liknande.
Och det är här jag hittade det mitt inlägg handlar om.
Jag hittade nämligen mina tarmars räddning i grönsaksdisken! Här finns det en salladsbar med färdiskivade grönsaker, frukt, jordgubbar, nötter... Ja, allt gott med färg. Och plastbyttor så man kan göra sin egen sallad i olika storlekar, välja mellan ett tiotal olika dressingar och sen sätta lock på och betala i kassan.
Så efter det hade jag en färdig lunchlåda med mig när jag knatade runt i parkerna och stadens vrår. Ville jag lyxa till det var det bara att stanna till på närmaste snabbmatsställe och köpa en bit grillad kyckling att fylla ut min fina sallad med.

I loved it!

Grattis USA! Mer sånt och er landsstämpel kommer blekna=)

Alla bloggar. Eller de flesta bloggar.
Att skriva ner tycke, smak, mode, musikstil, sport, gossip m.m. blev en fluga för bara ett par år sen.
Nu frågar man inte efter mailadd. längre, det var förr. Nu byter man bloggnamn istället.

Sen kom twitter. Och den mest kända platsen för twitter är Facebook.com. Där skriver vi ner korta meningar som ingen bryr sig ett skit om men man vill visa att man kan vara social även om man ligger på sjukhuset eller halvsover på tunnelbanan. Vill man få ut en åsikt, ofta ond och taskig, så är facebook toppen! Du slipper nämligen möta personen i fråga.

Men det var inte bloggar, bloggare eller twitter jag tänkte skriva om.
Jag tänkte kasta en liten känga på de som kommenterar andras bloggar o.s.v.
För här, på den lilla sidan man har att skriva en kommenter till ett inlägg, är det sällan någon som är taskig.
Man kan ha en annan åsikt, men man kan inte kalla någon med annan åsikt för taskig. Den framför bara sin personliga åsikt. Fria åsikter, tryckfrihet!

Vi vanliga döda får ju oftast feedback från nära och kära. För ärligt, vem läser annars det du skriver?
Men eftersom musik är ett stort intresse för mig så läser jag ofta stjärnors- oftast rockstjärnors- bloggar. För screw skvallerpressen. Jag vill läsa det som personligen kommer från artisten. Så kommer man en legend nära=)

Jag läser gärna bloggar från businesspeople. Men blogg är tyvärr mer ett fenomen inom showbiss så så mycket seriöst om karriär och liknande blir det sällan att jag läser.

Back to subject. De personer, och nu tänker jag kalla dem groupies, för det är precis vad de är. Dessa personer skriver den absolut största skit jag någonsin läst!! Jag vill inte ens kommentera ett inlägg för jag vill inte räknas till en av dem. Jag tycker det oftast är pinsamt bara att läsa...
Det är så YTLIGT! Groupisarna tror att det är en boost för bloggaren att läsa att han eller hon är snygg tusen gånger. Okej, men tycker du det så är du fruktansvärt ytlig!
Dessa kändisar som vi eftertraktar och ser upp till har arbetat arslet av sig för att komma dit han eller hon är. Och då skriver något pucko att kändisen är snygg??? Hade du tyckt det om kändisryktet inte var där, om personen bara var en på gatan? Nej, du älskar stjärnstatusen och glansen och hoppas, hoppas att kanske kanske så blir ditt inlägg sett. Kanske vill stjärnan ta kontakt med dig. Lev på hoppet, that never gonna happend! Inte när man skriver så korkade saker som groupis idag skriver.

Ofta förekommer frågan; vill du gifta dig med mig? Jag vår stjärna lämnar gärna pick och pack, gifter sig med en nobody som ramla ner från himlen och sen lever ni lyckliga i alla era dagar. För stjärnan är ju snygg, and thats all that matters! Väx upp! Jag ska sluta läsa kommentarer, för jag tycker att det är pinsamt.

Det finns en karriär och ett jävla slit bakom figuren du valt att lyssna på och valt att älska. Personen som du nålat upp på väggarna i ditt rum har slitit som ett djur för att finnas på din vägg. Det finns mer under ytan. Typ en personlighet. Rockstjärnan du avgudar kanske slår sin fru. Men skit i det, han är ju snygg...

Den kände gitarrtillverkaren Les Paul dog för ett tag sen. Han är känd för Gibson-gitarrerna som används av alla från medelklassSvensson till rockstjärnorna. En känd användare är Soul "Slash" Hudson.
Kan bara tänka; helvete vad priserna på dessa gitarrer måste ha stigit!! Äkta alltså.. Shit! Menar, de var ju inte billiga innan tarrispappan kolade.

En tyst minut. Han gjorde sig ett namn av sitt arbete. Han är värd respekt.