En stjärna tändes över Hudiksvalls Sjukhus på julafton!
Han är här! Han är äntligen här!
Efter den eviga längtan som kändes på tok för lång så kom då lilla Leon till världen på julaftonskvällen.
Världens bästa julklapp!
Tänkte jag skulle skriva ner hur förlossningen fortskred. Om inte för er så för mig:)
( Den är detaljerad tack vare att min man antecknade alla skeden under förlossningen<3)
Lika bra att börja lite innan. Den senaste månaden så var graviditeten väldigt tung. Tung för kroppen men också tung mentalt. Jag fick sömntabletter och ångestdämpande för ca 3 veckor sen. Och när vi gick över tiden så blev det bara jobbigare och deppigare för varje dag. Det är visserligen vanligt att börja misströsta, men jag kände att det bipolära i mig började ta över och oron för tiden efter förlossningen vart stor. -Är jag deppig nu, hur blir det då sen?
När jag sen började misstänka att jag hade fostervattenläckage så blev det snäppet värre för då började jag ju oroa mig för barnets mående också. Det svåraste var att inte kunna göra något. Så länge barnet var kvar i mig så fanns det ingen chans till medicinering och det blev en viss känsla av maktlöshet.
Så både vi och de på förlossningen tyckte att det kunde vara en bra idé att sätta igång förlossningen. Om min kropp var mogen ville säga.
Så på julaftonsmorgonen gick vi upp som vanligt, ringde in till sjukhuset och sa att vi bestämt oss för igångsättning om det var möjligt och sen åt jag en stor tallrik tomtegröt:)
Vi mötte upp min familj på parkeringen och lämnade ifrån oss Theo och gick in på avdelningen 10.45.
Då gjordes CTG och en gynekologisk undersökning för att se hur pass "mogen" jag var.
Och det var öppet 2-3 cm... Så det var ändå på G!
*Så 11.15 tog BM hål på hinnorna och släppte ut fostervattnet. Hon satte även en elektrod på barnets huvud.
CTGn kopplades och det visade sig att jag hade sammandragningar hela tiden, men jag kände ingenting. Nice!
* 12.30 fick jag smaka sjukhusets mindre delikata julbord innan jag 13.00 fick epiduralbedövning. Och som med allt annat så krånglade det naturligtvis. Minst åtta gånger fick narkosläkaren sticka in nålen på olika ställen och tänkte ge upp men lyckades tillslut. Tack och lov!
* 14.00 var det dags för ny koll och jag var öppen 4 cm... Då fick jag dropp för att sätta igång värkarna ytterligare. De fick dock ta bort droppet 45 minuter senare då jag inte öppnat mig mer men hade ca 6 värkar på tio minuter och det gick för snabbt. Fick även en spruta 15 minuter senare för att minska antalet värkar.
* 16.10 gjordes ett första blodprov på barnet som börjat må dåligt av för snabbt värkarbete. Läkaren kom in och pratade om kejsarsnitt men ville avvakta en timme till och se hur barnets värden ändrades. Huvudet hade inte helt fixerat sig i bäckenet och behövde sjunka ner en bit till så jag fick vagga på en medicinboll någon timme.
* Vaggandet gav resultat och nästa koll vid 17.15 visade att jag var 8 cm öppen men troligen skulle klara av att föda barn redan då. Fick lite mer bedövning.
* 17.35 nytt blodprov på barnet som visade att det åtehämtat sig och mådde bra. Jejj!
( Vid den här tiden hade jag fortfarande inte känt någonting. Jag såg endast på CTGn att jag hade värkar. Jag och Kicka läste lite skvallertidningar och hade det mysigt.)
* Vid 18.35 låg jag och sov då jag kände första värken. Panik! Varför gjorde inte EDAn sitt jobb? Fick lustgas och 5 minuter senare kom första kryssvärken. Aaaaaaj!
* 18.50 var det dags att börja utdrivningen och jag började krysta. Värkarna gjorde sjukt ont men det jobbigaste var att få benen upptryckta och försöka koncentrera sig på vart trycket låg.
* Och sen, efter ca 25 minuters krystande kom då vår lilla prins ut 19.13:) Christian klippte navelsträngen och jag försökte se om det var en kille och om min BH vart blodig... (?)
Sen fick vi en stund för oss själva, lite fika och sen fick jag duscha. Efter det var det dags för vägning och mätning ( vikt: 3488, längd: 51 cm) innan vi blev flyttade till BB.
Kan ärligt säga att jag inte var ett dugg trött, förlossningen tog endast 8 timmar så jag klädde på mig och promenerade pigg och lättad in på BB!
Sen följde alla rutiner med prover, matning och sömn. Kicka sov kvar men åkte hem tidigt på morgonen efter och släppte ut katten. Men var tillbaka innan ronden vid 10. Vi ville åka hem, allt såg bra, ut så vid 12.00 så lämnade vi sjukhuset för att bege oss till Strömsbruk och hämta hem vår hund:)
Anledningen till att vi kunde åka så tidigt är för att jag inte kommer att amma. Tyvärr:(
Mitt mående är viktigt för både mig och barnet och jag tog, tillsammans med min psykolog och Christian, beslutet att avstå från amning. Vilket faktiskt känns otroligt tungt! Det är ändå viktigare att jag kan börja med min medicin.
Det finns väldigt många bra fördelar med flaskmatning men det känns ändå som om något saknas...
-------------------------
Nu njuter vi bara av vår lilla lejonkung och har redan fått lite struktur. Inte känns det som fyra dagar utan det känns som om han har varit ute i flera veckor!
Fick dock utstå ett stort prov då vi första kvällen hemma blev av med strömmen pga stormen Dagmar.
Tur nog så hann vi fylla en termos med varmvatten till Leons mat. Men på morgonen var det rätt kallt och vi åkte till mina föräldrar. Väl hemma igen så hade vi fått strömmen tillbaka med var utan vatten vilket inte kändes som ett toppenläge för en nyförlöst och sydd mamma. Ingen varm dusch precis:/
Haha! Men vi klarade oss bra och det kommer vi nog fortsätta med.
Jag är väldigt lyckligt lottad som har gift mig med helt rätt man. Jag känner mig överflödig!
Kicka gör allt. ALLT! Han värmer mat, matar, byter blöja ( det har gått fyra dagar och jag har bytt fyra blöjor..!), vaggar, rapar, bär m.m..
Jag får i lugn och ro läka ihop och vila. Han är min ängel! Helt underbar!
Och jag har aldrig sett kärlek så stark som jag ser när min man gosar med vår son. Då slår mitt hjärta lite extra hårt;) Sentimentalt, javisst, men alldeles, alldeles uuunderbart!
Efter den eviga längtan som kändes på tok för lång så kom då lilla Leon till världen på julaftonskvällen.
Världens bästa julklapp!
Tänkte jag skulle skriva ner hur förlossningen fortskred. Om inte för er så för mig:)
( Den är detaljerad tack vare att min man antecknade alla skeden under förlossningen<3)
Lika bra att börja lite innan. Den senaste månaden så var graviditeten väldigt tung. Tung för kroppen men också tung mentalt. Jag fick sömntabletter och ångestdämpande för ca 3 veckor sen. Och när vi gick över tiden så blev det bara jobbigare och deppigare för varje dag. Det är visserligen vanligt att börja misströsta, men jag kände att det bipolära i mig började ta över och oron för tiden efter förlossningen vart stor. -Är jag deppig nu, hur blir det då sen?
När jag sen började misstänka att jag hade fostervattenläckage så blev det snäppet värre för då började jag ju oroa mig för barnets mående också. Det svåraste var att inte kunna göra något. Så länge barnet var kvar i mig så fanns det ingen chans till medicinering och det blev en viss känsla av maktlöshet.
Så både vi och de på förlossningen tyckte att det kunde vara en bra idé att sätta igång förlossningen. Om min kropp var mogen ville säga.
Så på julaftonsmorgonen gick vi upp som vanligt, ringde in till sjukhuset och sa att vi bestämt oss för igångsättning om det var möjligt och sen åt jag en stor tallrik tomtegröt:)
Vi mötte upp min familj på parkeringen och lämnade ifrån oss Theo och gick in på avdelningen 10.45.
Då gjordes CTG och en gynekologisk undersökning för att se hur pass "mogen" jag var.
Och det var öppet 2-3 cm... Så det var ändå på G!
*Så 11.15 tog BM hål på hinnorna och släppte ut fostervattnet. Hon satte även en elektrod på barnets huvud.
CTGn kopplades och det visade sig att jag hade sammandragningar hela tiden, men jag kände ingenting. Nice!
* 12.30 fick jag smaka sjukhusets mindre delikata julbord innan jag 13.00 fick epiduralbedövning. Och som med allt annat så krånglade det naturligtvis. Minst åtta gånger fick narkosläkaren sticka in nålen på olika ställen och tänkte ge upp men lyckades tillslut. Tack och lov!
* 14.00 var det dags för ny koll och jag var öppen 4 cm... Då fick jag dropp för att sätta igång värkarna ytterligare. De fick dock ta bort droppet 45 minuter senare då jag inte öppnat mig mer men hade ca 6 värkar på tio minuter och det gick för snabbt. Fick även en spruta 15 minuter senare för att minska antalet värkar.
* 16.10 gjordes ett första blodprov på barnet som börjat må dåligt av för snabbt värkarbete. Läkaren kom in och pratade om kejsarsnitt men ville avvakta en timme till och se hur barnets värden ändrades. Huvudet hade inte helt fixerat sig i bäckenet och behövde sjunka ner en bit till så jag fick vagga på en medicinboll någon timme.
* Vaggandet gav resultat och nästa koll vid 17.15 visade att jag var 8 cm öppen men troligen skulle klara av att föda barn redan då. Fick lite mer bedövning.
* 17.35 nytt blodprov på barnet som visade att det åtehämtat sig och mådde bra. Jejj!
( Vid den här tiden hade jag fortfarande inte känt någonting. Jag såg endast på CTGn att jag hade värkar. Jag och Kicka läste lite skvallertidningar och hade det mysigt.)
* Vid 18.35 låg jag och sov då jag kände första värken. Panik! Varför gjorde inte EDAn sitt jobb? Fick lustgas och 5 minuter senare kom första kryssvärken. Aaaaaaj!
* 18.50 var det dags att börja utdrivningen och jag började krysta. Värkarna gjorde sjukt ont men det jobbigaste var att få benen upptryckta och försöka koncentrera sig på vart trycket låg.
* Och sen, efter ca 25 minuters krystande kom då vår lilla prins ut 19.13:) Christian klippte navelsträngen och jag försökte se om det var en kille och om min BH vart blodig... (?)
Sen fick vi en stund för oss själva, lite fika och sen fick jag duscha. Efter det var det dags för vägning och mätning ( vikt: 3488, längd: 51 cm) innan vi blev flyttade till BB.
Kan ärligt säga att jag inte var ett dugg trött, förlossningen tog endast 8 timmar så jag klädde på mig och promenerade pigg och lättad in på BB!
Sen följde alla rutiner med prover, matning och sömn. Kicka sov kvar men åkte hem tidigt på morgonen efter och släppte ut katten. Men var tillbaka innan ronden vid 10. Vi ville åka hem, allt såg bra, ut så vid 12.00 så lämnade vi sjukhuset för att bege oss till Strömsbruk och hämta hem vår hund:)
Anledningen till att vi kunde åka så tidigt är för att jag inte kommer att amma. Tyvärr:(
Mitt mående är viktigt för både mig och barnet och jag tog, tillsammans med min psykolog och Christian, beslutet att avstå från amning. Vilket faktiskt känns otroligt tungt! Det är ändå viktigare att jag kan börja med min medicin.
Det finns väldigt många bra fördelar med flaskmatning men det känns ändå som om något saknas...
-------------------------
Nu njuter vi bara av vår lilla lejonkung och har redan fått lite struktur. Inte känns det som fyra dagar utan det känns som om han har varit ute i flera veckor!
Fick dock utstå ett stort prov då vi första kvällen hemma blev av med strömmen pga stormen Dagmar.
Tur nog så hann vi fylla en termos med varmvatten till Leons mat. Men på morgonen var det rätt kallt och vi åkte till mina föräldrar. Väl hemma igen så hade vi fått strömmen tillbaka med var utan vatten vilket inte kändes som ett toppenläge för en nyförlöst och sydd mamma. Ingen varm dusch precis:/
Haha! Men vi klarade oss bra och det kommer vi nog fortsätta med.
Jag är väldigt lyckligt lottad som har gift mig med helt rätt man. Jag känner mig överflödig!
Kicka gör allt. ALLT! Han värmer mat, matar, byter blöja ( det har gått fyra dagar och jag har bytt fyra blöjor..!), vaggar, rapar, bär m.m..
Jag får i lugn och ro läka ihop och vila. Han är min ängel! Helt underbar!
Och jag har aldrig sett kärlek så stark som jag ser när min man gosar med vår son. Då slår mitt hjärta lite extra hårt;) Sentimentalt, javisst, men alldeles, alldeles uuunderbart!
