Reparation swepparation.
Efter månader av feber och trötthet så har jag då fullständigt tröttnat på att vara sjuk! Gravid eller inte, min kropp vill inte fungera!
Så, telefontid med läkaren alltså. Och Dom; Stress! ( okej, jag skrattade rakt ut i örat på doktorn och sa att jag bara sover och vilar hela dagarna!
-Ja, just därför fick jag till svar...)
Så...Aha! Naturligtvis! Att jag är så blind.
För 6 år sen fick jag en visit av en av våra vanligaste folkhälsosjukdomar; depression.
Precis som nu fattade jag ingenting. Helt plötsligt hade jag ont i nacken och konstant huvudvärk. Jag gick och fixade nacken och fick sen sned ryggrad som tog månader att rätta till. Varför? För att jag mådde dåligt och hade fullt upp med skola, familj + att min mamma var sjuk och låg på vård så allt blev mycket jobbigare hemma.
Tydligen så förstår man inte själv när man är stressad. Vardagsstress kan vi känna igen, men det är en ofarlig variant. Man stressar till dagis- ja men när man sen är där är problemet löst! Man stressar med middag- också löst fort!
Den farliga stressen är den långdragna stressen som kommer utav oro för t.ex. framtiden.
Att jag är trött beror helt enkelt på att jag inte har något för mig på dagarna. Jag har för mycket tänk-tid! Du hinner inte oroa dig för saker när du har fullt upp, jag har all tid i världen! Det är inte jag som är trött, inte fysiskt. Det är min hjärna som går på fullvarv och behöver vila.
Och när jag inte fattar det själv, då säger kroppen ifrån och jag blir sjuk!
Tänker jag efter så är det självklart! Klart att jag oroar mig för det kommande halvåret. Från att ha varit hemma så länge så ska jag helt plötsligt ändra om min livssituation.
Jag ska plugga; stressad över om jag ska orka, hinna innan bebis, csn...
Flytta; kommer vi iväg innan barnet kommer? Tidspress= stress!
Och till sist; naturligtvis mår jag dåligt och blir stressad av att bara gå hemma och inte få något jobb eller något att ta mig för! Jag finns inte i systemet och är värdelös för alla andra förutom mig själv. Praktiskt taget.
Jag vill inte gå hemma och bli bortglömd!
Folk som går arbetslösa mår ofta dåligt och oroar sig för framtiden. I flera fall leder det till sjukskrivning av depression för man känner sig helt enkelt onödig.
"Mitt liv känns så värdelöst jämfört med alla andras som har en plikt eller andra personer som är beroende av dem i vardagen, på jobbet eller i hemmet."
Jag är tråkig helt enkelt.
Så, så lätt var det att inse att farbror doktorn kanske hade en poäng i sitt resonemang. Känner mig dum som inte såg det själv när det har hänt tidigare!
Nu är jag ordinerad vila och skulle blivit sjukskriven, men det kändes ju rätt onödigt. Vem ska jag visa min sjukskrivning för? Jag får inga bidrag, varken från SOC eller Försäkringskassan och har inte haft en egen inkomst sen år tillbaka för min man tjänar för bra. Blir man inte stressad av den situationen, så säg!
Nu ska jag tömma huvudet på framtiden, sluta grubbla, fundera, sluta se problem och ta saker som det kommer och inte oroa mig i förväg. Yeah, lättare sagt än gjort, men det är värt ett försök! På torsdag ska jag rätta till nacken och sen ska jag koncentrera min på att bli av med stress- skiten så det inte går lika långt som förra gången.
Litet problem i er värld?! STORT problem för mig!
Min vardag är jag och mina tankar. En liten sak, blir lätt större ju mer man analyserar.
Nu är det slut på depp! Jag ska ta mig i kragen. Om fem månader kommer jag vara viktigast i världen:) Det är positivt. Tänk positivt! Dags för helrenovering. Reparation!
( ändå kan jag inte ge fan i att tänka tanken: Är jag så dålig på att ta stress nu, hur blir det då när jag är mamma? Läkaren sa: - Det är vardagsstress, du kommer ha så fullt upp att du bara tar en dag i taget och kommer inte ha tid att oroa dig för kommande problem. Som förälder blir man mer stresstålig.
Se! Jag stressar upp mig för allt! Bryt mönstret! Bryt mönstret!!!!!
Shake it up, wear it on, put me down.
Så, telefontid med läkaren alltså. Och Dom; Stress! ( okej, jag skrattade rakt ut i örat på doktorn och sa att jag bara sover och vilar hela dagarna!
-Ja, just därför fick jag till svar...)
Så...Aha! Naturligtvis! Att jag är så blind.
För 6 år sen fick jag en visit av en av våra vanligaste folkhälsosjukdomar; depression.
Precis som nu fattade jag ingenting. Helt plötsligt hade jag ont i nacken och konstant huvudvärk. Jag gick och fixade nacken och fick sen sned ryggrad som tog månader att rätta till. Varför? För att jag mådde dåligt och hade fullt upp med skola, familj + att min mamma var sjuk och låg på vård så allt blev mycket jobbigare hemma.
Tydligen så förstår man inte själv när man är stressad. Vardagsstress kan vi känna igen, men det är en ofarlig variant. Man stressar till dagis- ja men när man sen är där är problemet löst! Man stressar med middag- också löst fort!
Den farliga stressen är den långdragna stressen som kommer utav oro för t.ex. framtiden.
Att jag är trött beror helt enkelt på att jag inte har något för mig på dagarna. Jag har för mycket tänk-tid! Du hinner inte oroa dig för saker när du har fullt upp, jag har all tid i världen! Det är inte jag som är trött, inte fysiskt. Det är min hjärna som går på fullvarv och behöver vila.
Och när jag inte fattar det själv, då säger kroppen ifrån och jag blir sjuk!
Tänker jag efter så är det självklart! Klart att jag oroar mig för det kommande halvåret. Från att ha varit hemma så länge så ska jag helt plötsligt ändra om min livssituation.
Jag ska plugga; stressad över om jag ska orka, hinna innan bebis, csn...
Flytta; kommer vi iväg innan barnet kommer? Tidspress= stress!
Och till sist; naturligtvis mår jag dåligt och blir stressad av att bara gå hemma och inte få något jobb eller något att ta mig för! Jag finns inte i systemet och är värdelös för alla andra förutom mig själv. Praktiskt taget.
Jag vill inte gå hemma och bli bortglömd!
Folk som går arbetslösa mår ofta dåligt och oroar sig för framtiden. I flera fall leder det till sjukskrivning av depression för man känner sig helt enkelt onödig.
"Mitt liv känns så värdelöst jämfört med alla andras som har en plikt eller andra personer som är beroende av dem i vardagen, på jobbet eller i hemmet."
Jag är tråkig helt enkelt.
Så, så lätt var det att inse att farbror doktorn kanske hade en poäng i sitt resonemang. Känner mig dum som inte såg det själv när det har hänt tidigare!
Nu är jag ordinerad vila och skulle blivit sjukskriven, men det kändes ju rätt onödigt. Vem ska jag visa min sjukskrivning för? Jag får inga bidrag, varken från SOC eller Försäkringskassan och har inte haft en egen inkomst sen år tillbaka för min man tjänar för bra. Blir man inte stressad av den situationen, så säg!
Nu ska jag tömma huvudet på framtiden, sluta grubbla, fundera, sluta se problem och ta saker som det kommer och inte oroa mig i förväg. Yeah, lättare sagt än gjort, men det är värt ett försök! På torsdag ska jag rätta till nacken och sen ska jag koncentrera min på att bli av med stress- skiten så det inte går lika långt som förra gången.
Litet problem i er värld?! STORT problem för mig!
Min vardag är jag och mina tankar. En liten sak, blir lätt större ju mer man analyserar.
Nu är det slut på depp! Jag ska ta mig i kragen. Om fem månader kommer jag vara viktigast i världen:) Det är positivt. Tänk positivt! Dags för helrenovering. Reparation!
( ändå kan jag inte ge fan i att tänka tanken: Är jag så dålig på att ta stress nu, hur blir det då när jag är mamma? Läkaren sa: - Det är vardagsstress, du kommer ha så fullt upp att du bara tar en dag i taget och kommer inte ha tid att oroa dig för kommande problem. Som förälder blir man mer stresstålig.
Se! Jag stressar upp mig för allt! Bryt mönstret! Bryt mönstret!!!!!
Shake it up, wear it on, put me down.
Två sekunder kan kännas som en evighet.
Ja då var det ett tag sen något blev skrivet här... Graviditeten fortsätter, mitt i vecka 18 nu, och jag är fruktansvärt trött för det mesta! Men det är ändå underbart!!
Christian åker ju och jobbar varannan onsdag, och idag var det extra jobbigt. Jag har haft ont i magen sen igår över vetskapen att han blir borta som vanligt i en veckan. Men jobbigast har varit att veta att han ska tillbringa så många mil själv efter vägen....Igen!
Vi bevittnade i lördags en tragisk olycka från första parkett och jag har bitit ihop och ärligt talat inte tagit till mig det som hände riktigt. Kanske för att det gick så snabbt, eller för att det helt enkelt inte är något jag upplevt tidigare.
Men nu när Christian själv ska ut efter vägen igen, så mår jag dåligt över det som hände i helgen.
Några har vi berättat för men för resten som vill läsa/veta, varsågod;
Vi kom ner till Karlstad på fredag kväll och åkte hem till Jessica och tillbringade sen kvällen med henne.
Eftersom vi hade med oss Theo hade vi dissat hotellen, trots att vissa tillåter husdjur, pga att vår lilla pälsboll kan vara rätt så skällig;)
Så vi hade fått en fin stuga på en camping. Och dit åkte vi sen på kvällen, sov (nästan ingenting eftersom Theo envisades med att morra halva natten åt andra besökare...) och packade sen ihop nästa morgon. Allt enligt planerna.
Men! På vägen in mot Karlstad City så tog vi naturligtvis Hamngatan eftersom det är närmaste vägen tillbaka till Jessica. Hade vi varit tio sekunder tidigare så hade vi missat det, men såklart så kom vi precis vid olyckstillfället.
Hamngatan ser ut som så att det är två filer åt vardera håll och refuger i mitten, förutom vid korsningarna där andra småvägar från sidorna ansluter. Och just vid en sån korsning skulle då en röd s40 köra ut. Den korsade då, för oss, de mötande filera och kom från vårat vänster. Kicka saktar ner för han ser att vi måste bromsa om bilen ska tränga sig ut före oss. Så vår blick är fäst på den bilen och ser då att bakom honom kommer en motorcykel som upptäcker bilen för sent och börjar "vobbla" med cykeln.
Eftersom det var just dit vi tittade och eftersom vi låg först i kön av bilar från vårat håll så såg vi hela förloppet från hur motorcykeln kom, bilen trängde sig ut, motorcyklisten faller av sin "hoj" och försöker få balans på benen innan han ramlar framåt och snurrar runt av fartens kraft ca 5 meter.
Vid den tidpunkten drar jag efter andan och Kicka utbrister; - Ojojojojoj! ( vi befinner oss då ca 20 meter från platsen där motorcyklisten ligger).
Sen går det väldigt fort! Motorcykeln slungas in i bakänden på bilen och fortsätter sen ytterligare 15 meter bort medans motorcyklisten som hamnat på magen, lyfter upp huvudet och hinner precis se den röda bilen någon meter ifrån honom innan han blir överkörd av samma bil...
Bilen körde inte fort, det gjorde den inte för efter att ha kört över ryggen på MC-killen, vilket såg fruktansvärt ut då hela bilen hoppade och krängde, så får föraren stopp på bilen precis över mannen och kliver ur och bilen blir parkerad på mannen på marken.
Vi sår helt stilla och bara gapar och svänger så fort vi kan in på tågstationen som vi har till höger och stänger av bilen medan vi ser att folk börjar peka och rusa fram till olyckan. Vi satt i säkert två sekunder, men det kändes som en evighet innan jag kom på att vi måste ringa 112.
Sen rusade vi ut och var bland de första på platsen. Allt man såg av MC- föraren var hans ben som stack ut bakom bilen. Vi var ett gäng som på bara någon sekund hade lyft bort bilen från den skadade, stängt av motorcykeln som låg och läckte bensin och fört bort den chockade bilföraren.
Bland de första på plats var även en läkare och sjuksyster som konstaterade att mannen inte hade någon puls. Troligen dog han ha kross-skador eller så bröt han nacken när han blev överkörd, för hjälmen hade kilat fast sig under bilen.
Kicka satte ut en varningstriangel och började plocka upp bildelar från marken och jag dirigerade trafiken bort från olycksplatsen. Sen gick jag och plockade upp motorcyklistens skidglasögon som måste åkt av när han for i marken och studsat mot våran bil. Sen stod vi och såg på när några försökte vända mannen till läge för konstgjord andning, vilket var lönlöst eftersom mannen hade hjälm på sig. Det spelade ändå ingen roll, för ögonen tittade rakt upp i luften och ingen kände någon puls. Ambulansen och första polisbilen kom efter bara två- tre minuter och konstaterade att han var död och la en filt över den döde mannen.
I tidningarna så står det att han dog på sjukhuset, men han va död redan innan vi fick bort bilen ifrån honom. Jag la, innan vi gick och satte oss i vår egen bil igen, cyklistens glasögon på s40:n och konstaterade att de nu tillhörde en död person. Han dog där, rakt framför våra ögon.
Vi hade tänkt stanna ett tag till i Karlstad, men efter en lunch på stan och sen lite shopping så kände vi båda två att vi bara ville komma hem och samla tankarna lite. Jag kände mig som i ett vakuum ungefär och hade lite svårt att vara social för jag var nog lite chockad.
Kicka och jag pratade hela hemvägen om det som hade hänt, men även han hade, och har, svårt att ta det till sig. Jag hade bitit ihop käkarna under hela dagen så när vi skulle sova hade jag huvudvärk och kramp i munnen. Jag blev lite ledsen när jag sen skulle berätta för mamma, men annars så har jag i alla fall inte brytit ihop. Jag tänker på olyckan om och om igen, men mest bara för att jag säger åt mig själv att inte göra det!
Men för mig var det en "Big Deal"! Det var oerhört otäckt och ingening jag någonsin varit i närheten av att uppleva tidigare. Och idag då när Kicka skulle åka iväg och tillbringa sju timmar efter vägarna så fick jag panik! Jag verkligen HATAR när han ska åka iväg och utsätta sig själv för olycksriskerna i trafiken.
Motorcyklisten gjorde inget fel, precis som Kicka inte heller brukar göra men man kan inte räkna med att alla andra trafikanter har huvudet på skaft! Den röda bilen hade väjningsplikt och borde ha väntat på sin tur...
Jag måste även tillägga att föraren var runt 70 år, och jag lovar att jag ska rösta på det parti som införskaffar körkortsutbildning för nyblivna pensionärer! En dagskurs eller något för att uppdatera dessa människor om trafikregler som inte fanns när de tog körkortet för 40 år sen! Och även årlig synundersökning och hälsokoll, för jag vet om en hel del gamlingar som kör bil trots att de nästan inte ser något eller tycker att det går för fort för de är inte vana vid dagens tempo efter vägarna. De ska heller inte ha någonting att göra bakom ratten!!
Helt enkelt så, att när du uppnått en viss ålder ska man gå en uppdateringskurs i trafiken och avlägga ett lämplighetstest tillsammans med en hälsokontroll för att vidare få färdas i trafiken. Är det en så jävla dum idé??
Nu har Christian kommit fram till Norge och allt gick bra denna gång också. Jag är inte lugnare för det; han måste ju köra hem samma sträcka om en vecka! Han har pendlat i snart sju år till Norge och har haft en obeskrivlig tur som inte hamnat i någon värre trafikolycka. Men någon gång kanske det händer, så är det bara. Därför vore det väldigt skönt att få flytta iväg snart och minska hans pendlande med 5 timmar i veckan!
Så, nu har jag lyft några stenar från hjärtat. Skriv- terapi får det heta:)
På återseende!
Kände att jag hade en sak att skriva av mig och tänkte att jag kunde skriva det här.
Christian åker ju och jobbar varannan onsdag, och idag var det extra jobbigt. Jag har haft ont i magen sen igår över vetskapen att han blir borta som vanligt i en veckan. Men jobbigast har varit att veta att han ska tillbringa så många mil själv efter vägen....Igen!
Vi bevittnade i lördags en tragisk olycka från första parkett och jag har bitit ihop och ärligt talat inte tagit till mig det som hände riktigt. Kanske för att det gick så snabbt, eller för att det helt enkelt inte är något jag upplevt tidigare.
Men nu när Christian själv ska ut efter vägen igen, så mår jag dåligt över det som hände i helgen.
Några har vi berättat för men för resten som vill läsa/veta, varsågod;
Vi kom ner till Karlstad på fredag kväll och åkte hem till Jessica och tillbringade sen kvällen med henne.
Eftersom vi hade med oss Theo hade vi dissat hotellen, trots att vissa tillåter husdjur, pga att vår lilla pälsboll kan vara rätt så skällig;)
Så vi hade fått en fin stuga på en camping. Och dit åkte vi sen på kvällen, sov (nästan ingenting eftersom Theo envisades med att morra halva natten åt andra besökare...) och packade sen ihop nästa morgon. Allt enligt planerna.
Men! På vägen in mot Karlstad City så tog vi naturligtvis Hamngatan eftersom det är närmaste vägen tillbaka till Jessica. Hade vi varit tio sekunder tidigare så hade vi missat det, men såklart så kom vi precis vid olyckstillfället.
Hamngatan ser ut som så att det är två filer åt vardera håll och refuger i mitten, förutom vid korsningarna där andra småvägar från sidorna ansluter. Och just vid en sån korsning skulle då en röd s40 köra ut. Den korsade då, för oss, de mötande filera och kom från vårat vänster. Kicka saktar ner för han ser att vi måste bromsa om bilen ska tränga sig ut före oss. Så vår blick är fäst på den bilen och ser då att bakom honom kommer en motorcykel som upptäcker bilen för sent och börjar "vobbla" med cykeln.
Eftersom det var just dit vi tittade och eftersom vi låg först i kön av bilar från vårat håll så såg vi hela förloppet från hur motorcykeln kom, bilen trängde sig ut, motorcyklisten faller av sin "hoj" och försöker få balans på benen innan han ramlar framåt och snurrar runt av fartens kraft ca 5 meter.
Vid den tidpunkten drar jag efter andan och Kicka utbrister; - Ojojojojoj! ( vi befinner oss då ca 20 meter från platsen där motorcyklisten ligger).
Sen går det väldigt fort! Motorcykeln slungas in i bakänden på bilen och fortsätter sen ytterligare 15 meter bort medans motorcyklisten som hamnat på magen, lyfter upp huvudet och hinner precis se den röda bilen någon meter ifrån honom innan han blir överkörd av samma bil...
Bilen körde inte fort, det gjorde den inte för efter att ha kört över ryggen på MC-killen, vilket såg fruktansvärt ut då hela bilen hoppade och krängde, så får föraren stopp på bilen precis över mannen och kliver ur och bilen blir parkerad på mannen på marken.
Vi sår helt stilla och bara gapar och svänger så fort vi kan in på tågstationen som vi har till höger och stänger av bilen medan vi ser att folk börjar peka och rusa fram till olyckan. Vi satt i säkert två sekunder, men det kändes som en evighet innan jag kom på att vi måste ringa 112.
Sen rusade vi ut och var bland de första på platsen. Allt man såg av MC- föraren var hans ben som stack ut bakom bilen. Vi var ett gäng som på bara någon sekund hade lyft bort bilen från den skadade, stängt av motorcykeln som låg och läckte bensin och fört bort den chockade bilföraren.
Bland de första på plats var även en läkare och sjuksyster som konstaterade att mannen inte hade någon puls. Troligen dog han ha kross-skador eller så bröt han nacken när han blev överkörd, för hjälmen hade kilat fast sig under bilen.
Kicka satte ut en varningstriangel och började plocka upp bildelar från marken och jag dirigerade trafiken bort från olycksplatsen. Sen gick jag och plockade upp motorcyklistens skidglasögon som måste åkt av när han for i marken och studsat mot våran bil. Sen stod vi och såg på när några försökte vända mannen till läge för konstgjord andning, vilket var lönlöst eftersom mannen hade hjälm på sig. Det spelade ändå ingen roll, för ögonen tittade rakt upp i luften och ingen kände någon puls. Ambulansen och första polisbilen kom efter bara två- tre minuter och konstaterade att han var död och la en filt över den döde mannen.
I tidningarna så står det att han dog på sjukhuset, men han va död redan innan vi fick bort bilen ifrån honom. Jag la, innan vi gick och satte oss i vår egen bil igen, cyklistens glasögon på s40:n och konstaterade att de nu tillhörde en död person. Han dog där, rakt framför våra ögon.
Vi hade tänkt stanna ett tag till i Karlstad, men efter en lunch på stan och sen lite shopping så kände vi båda två att vi bara ville komma hem och samla tankarna lite. Jag kände mig som i ett vakuum ungefär och hade lite svårt att vara social för jag var nog lite chockad.
Kicka och jag pratade hela hemvägen om det som hade hänt, men även han hade, och har, svårt att ta det till sig. Jag hade bitit ihop käkarna under hela dagen så när vi skulle sova hade jag huvudvärk och kramp i munnen. Jag blev lite ledsen när jag sen skulle berätta för mamma, men annars så har jag i alla fall inte brytit ihop. Jag tänker på olyckan om och om igen, men mest bara för att jag säger åt mig själv att inte göra det!
Men för mig var det en "Big Deal"! Det var oerhört otäckt och ingening jag någonsin varit i närheten av att uppleva tidigare. Och idag då när Kicka skulle åka iväg och tillbringa sju timmar efter vägarna så fick jag panik! Jag verkligen HATAR när han ska åka iväg och utsätta sig själv för olycksriskerna i trafiken.
Motorcyklisten gjorde inget fel, precis som Kicka inte heller brukar göra men man kan inte räkna med att alla andra trafikanter har huvudet på skaft! Den röda bilen hade väjningsplikt och borde ha väntat på sin tur...
Jag måste även tillägga att föraren var runt 70 år, och jag lovar att jag ska rösta på det parti som införskaffar körkortsutbildning för nyblivna pensionärer! En dagskurs eller något för att uppdatera dessa människor om trafikregler som inte fanns när de tog körkortet för 40 år sen! Och även årlig synundersökning och hälsokoll, för jag vet om en hel del gamlingar som kör bil trots att de nästan inte ser något eller tycker att det går för fort för de är inte vana vid dagens tempo efter vägarna. De ska heller inte ha någonting att göra bakom ratten!!
Helt enkelt så, att när du uppnått en viss ålder ska man gå en uppdateringskurs i trafiken och avlägga ett lämplighetstest tillsammans med en hälsokontroll för att vidare få färdas i trafiken. Är det en så jävla dum idé??
Nu har Christian kommit fram till Norge och allt gick bra denna gång också. Jag är inte lugnare för det; han måste ju köra hem samma sträcka om en vecka! Han har pendlat i snart sju år till Norge och har haft en obeskrivlig tur som inte hamnat i någon värre trafikolycka. Men någon gång kanske det händer, så är det bara. Därför vore det väldigt skönt att få flytta iväg snart och minska hans pendlande med 5 timmar i veckan!
Så, nu har jag lyft några stenar från hjärtat. Skriv- terapi får det heta:)
På återseende!
