majasmind

Ser nu att mitt sista inlägg var Leons födelse. Så vi fyller väl på med berättelsen om August ankomst till världen:)

 

Jag lär väl börja några dagar tidigare, då jag, dumt nog, besökte tandläkaren...

Det blev fel. Helt enkelt. Bara fel.

Min tand genomgår en rotfyllning och innan man fyller igen tanden så måste man rengöra den några gånger. Nu kan inte jag allt om tandkanaler, kärnor m.m. men de ska tydligen behandlas vid flera tillfällen.

Första rengöringen gick bra. En vecka senare så var det dags igen men då fick jag en värdelös tandläkare som inte kunde sätta bedövning. Det gjorde ont i tanden i flera dagar så jag fick åka tillbaka.

 

Tisdag. Fick en toppentrevlig tandläkare som i stort sett rengjorde klart tanden. Men! När hon skulle rengöra och göra klart så råkar rengöringsvätskan, någon antibakteriell vätska, följa tandkanalerna upp i bihålan.

Det brann i mitt ansikte! Näsan sved och tårarna sprutade.

 

Tandläkaren förstod ingenting och hade aldrig varit med om något liknande innan... Just typiskt!

Så de la igen hålet och jag fick åka hem med halva ansiktet förlamat.

 

På kvällen blev det akuten, för alvedon fick inte bort tillräckligt mycket av värken.

 

Dagen efter, onsdag, fick jag åka tillbaka till tandläkaren och träffa en käkspecialist. Han sa att det kan bli såhär ibland men att det läker med tiden. Däremot så hade jag fått en samling av vätskan i tandköttet som låg emot nerverna i ansiktet och den vätskan måste jag kanske operera bort om den inte tas upp utav kroppen.

 

Jahopp! Höggravid som jag var så hamnade jag senare på dagen på förlossningen. Inte för att föda barn utan för att kunna få starkare smärtlindring under övervak. Morfin, spasmofen, citodon och diklofenak. Barnet övervakades med jämna mellanrum med CTG.

 

Och där fick jag ligga. På fredagen flyttades jag över till BB och fick även träffa en läkare på Öron-näsa-hals.

Läkaren konstaterade, efter att ha gått in i näsa och mun med en liten kamera, att jag hade frätskador i näsan och i bihålan. I munnen så hade tandköttet öppna sår och gommen var svullen och infekterad.

Trycket som bildats när bihålan skadats låg på hörselnerven och tårkanalen till vänster öga samt övre tandraden och jag kan fortfarande inte, när jag skriver detta två veckor senare, bita ihop tänderna och 4 tänder i överkäken är bortdomnade.

 

Tyckte ändå att det hade börjat bli bättre på lördagen så jag ville åka hem.

Vid 06.00 morgon efter fick Christian åka på sjukhuset och hämta morfin. Sen återvände jag till förlossningen.

 

Jag var orolig för barnet. Och CTGn visade att lillen i magen var rätt slö utav all smärtlindring så vi bestämde tillsammans med läkare och barnmorska att det vore bäst att sätta igång förlossningen. På min födelsedag..

----

 

15.15 Igångsättningen startar med gel på livmodertappen.

Sen var det bara att vänta. 6 timmar brukar de vänta för att se om förlossningen kommer igång av sig själv eller inte.

 

19.00 fick jag smärtstillande mot värken i ansiktet.

 

19.15 jag bad om lavemang. Det brukar hjälpa igångsättningen på traven, men var rätt värdelöst i mitt fall då jag enbart ätit nyponsoppa med sugrör de senaste 5 dagarna..

 

21.15 dags att känna på livmodertappen. Den hade börjat försvinna och sammandragningarna hade blivit fler och starkare.

 

21.45 började värkarna och jag bad om epiduralen. Jag hade ju varit på flera möten med aurora och gjort upp en förlossningsplan. Där stod tydligt att jag ville ha EDAn i tidigt skede och drog förlossningen ut på tiden så skulle det bli kejsarsnitt.

Men! När barnmorskan kallar på narkosläkaren så visar det sig att de smärtstillande tabletterna jag fått under dagen inte får tas tillsammans med epiduralbedövning!!!!!!!!!!!!! Skojar ni??!

Panik!! Jag kunde alltså inte få den smärtlindring jag bett om och hade jag vetat om det så hade jag aldrig gått med på igångsättningen!

Men vad gör man? Värkarna blev fler och förlossningen var igång.

 

22.20 tog de vattnet. Jag var då öppen 5-6 cm och hade skapliga värkar.

 

22.45 bestämde jag mig för att pröva lustgas, trots att jag knappt kunde andas pga ansiktssmärtorna.

 

...Och sen, äntligen, klockan 00.03 den 28/1 så föddes vår lilla August efter tre timmar med värkar.

Han hade fått vatten i lungorna och var väldigt slö efter medicinerna så han fick åka upp på NEO. Kicka följde med och jag blev kvar medan de sydde två stygn, samma som med Leon, och sen vilade jag någon halvtimme innan jag följde efter mina killar.

 

Vi fick stanna på NEO fram till 03.00 sen tyckte de att han återhämtade sig bra och vi fick ta med oss bebben till BB. Dagen efter skrevs han ut därifrån och dagen efter det så åkte vi hem.

 

Skadorna i mun och bihåla blev värre efter lustgasen som torkade ut slemhinnorna. Så efter förlossningen var jag tillbaka på ruta ett igen med värken. Jag skulle inte ha använt det. Jag skulle ha haft epidural.. Jävla läkare!

De första dygnen med min lilla son låg jag alltså i stort sett utslagen av smärtstillande och sömnmedel.

Det var inte så jag hade tänkt att det skulle bli.

 

-------------------

Jag är fortfarande inte bra i ansiktet men slutade igår med de starkare medicinerna så jag kan få vara mamma igen och orka med mina små pojkar. Förlossningen var för mig väldigt traumatisk, men jag är glad att det gick så fort som det ändå gjorde! Och naturligtvis var det värt all smärta i världen. Jag behöver bara titta på min nyfödde son för att inse att jag lätt skulle göra om det en gång till för hans skull:) Tror jag..!

 

Nu väntar ytterligare återhämtning och flera läkarbesök, och det ska bli väldigt skönt att lägga allt detta bakom oss och börja leva det lyckliga fimiljeliv som vi längtat efter:)